"Det kändes självklart att ställa upp"

När vi träffar Angelina Toldo och några av hennes ­arbetskamrater i slutet av maj är det fortfarande omkring en månad kvar till att avdelningen planeras stänga.

– Jag kommer sakna att jobba här. Det har varit sjukt kul att få vara med och dra igång en helt ny avdelning från noll, säger sjuksköterskan Ludvig Lenner, som i vanliga fall jobbar på thoraxkirurgen.

– Vi har gjort så mycket på så kort tid. Saker har gått mycket fortare att genomföra än i normala fall. Vi har haft en stämning som uppmuntrat till att lösa problem och en vilja att tänka nytt. Man kunde fråga sin chef om någon rutin och få svaret att ”har du en bra lösning så kör vi på det”, fortsätter han.

Undersköterskan Lydia Hedenmark säger att hon kommer att ta med sig mycket tillbaka till barnavdelningen för neurologi, ortopedi, kirurgi och urologi 95 B, som är hennes ordinarie arbetsplats.

– Det handlar om såväl konkreta rutiner och arbetssätt som vi har använt här, som om ett allmänt förhållningssätt, att ha ett öppet klimat där vi snabbt löser problem tillsammans och inte låter hierarkier och professionsgränser stå i vägen, säger hon.

Ludvig Lenner menar att det har spelat in att avdelningen har varit ny och har bestått av personal som inte arbetat tillsammans tidigare.

– Alla har ju varit nya och har haft samma utgångsläge. Det finns inga som har jobbat i tio år och redan tycker att de vet hur allt ska göras, säger han.

– Alla är lika viktiga här, inflikar Angelina Toldo.

Akademiska sjukhusets ­covidkohorter har till stor del bemannats av vårdlag som har flyttats dit från andra avdelningar. Många – men inte alla – har anmält sig frivilligt när deras chefer har ställt frågan om de kan tänka sig att byta arbetsplats.

– Hos oss på öron-, näs- och halsmottagningen var utgångspunkten att ett visst antal av våra medarbetare skulle släppas till covidvård. Att jag blev en av dem berodde dels på att vi som var yngre tyckte att de som var äldre borde slippa, med tanke på att de löper större risk att få allvarliga symtom vid smitta, dels på att jag gärna ville vara med, säger sjuksköterskan Lina Bramkvist.

– För min del var det absolut frivilligt, säger Ludvig Lenner.

– Det var för att göra sådant här som jag valde yrket från början och jag sa ja direkt när jag fick frågan. Jag var inte särskilt orolig för smittrisken och avdelningscheferna var mycket noga från början med att allt ska vara säkert och att alla ska känna sig trygga, de satte ribban högt vad gäller det, fortsätter han.

Även Angelina Toldo erbjöd sig självmant – trots att hon har astma och därmed ingår i riskgrupperna för covid-19.

– Det kändes självklart att ställa upp. Jag jobbar inte med det här för att tjäna mycket pengar eller ha ett bekvämt jobb, utan för att göra en insats när det verkligen behövs. Sedan när jag kom hit och såg hur allt fungerade kändes det bra direkt. Våra avdelningschefer ska ha en stor eloge för att de har fått oss att känna oss trygga och för att allt har fungerat så bra, säger hon.

Lina Bramkvist framhåller att hon, liksom de flesta andra på avdelningen, frivilligt valde att förlänga tjänstgöringen på 50 CX så långt som möjligt när den ursprungliga perioden på fyra veckor var på väg att löpa ut. Samtliga fyra har trivts väldigt bra tillsammans med de nya kollegorna.

– Det har varit jätteroligt att få komma hit och träffa alla, och det är också spännande rent yrkesmässigt att få jobba med ett helt nytt virus. Trots att det kan vara tungt ibland inne hos patienterna har det hela tiden varit en bra stämning i personalen, säger Lydia Hedenmark.

Text: Hannes Ljunghall
Bild: Staffan Claesson

Ett längre reportage om 50 CX kommer i nästa nummer av personaltidningen Ronden.