Krönika: "Om vi ser personen bakom patienten blir det lättare att ta svåra beslut"

Jag lämnar salen med varmt hjärta och ett fulltecknat papper. Jag har mött en, genom mina glasögon, relativt pigg äldre man, mycket mindre sjuk än många av dem vi vårdar på geriatriken. Genom de enkla frågorna i inskrivningsmallen hamnar jag i allt från att vara svensk i Afrika på 40-talet till den värkande axelns inverkan på livet, ett liv som blossat upp av en vacker ung kvinna, det liv som tappat gnistan när samma kvinna en livstid senare med en demenssjukdom avlidit med sin hand i hans.  

De korta stödorden på lappen beskriver alltifrån uppgivenhet till ett jävlar anamma, att trots allt ändå vilja kunna komma hem – hellre vissen hemma än på ett boende. I hemmet lever minnena kvar, de minnen han säger att han lever på. Han känner sig färdig med livet.  

In i journalen ska det som behövs för att kunna ge en god vård, det som identifierats, det som behöver åtgärdas och det som önskas. Alltifrån mål med vårdtid till senaste toalettbesök som gett ett resultat. Jag har också fått veta att det är blod i avföringen, men att det inte bekymrar honom. Allt ­under en kort stund, under ett inskrivningssamtal. Jag har samlat in den ”data” som behövs för vården, men också samlat på energi, fått något otroligt tillbaka. 

Inskrivning är en stor del av det vi i vården gör varje dag. Olika verksamheter har olika behov av inskrivningen, som sker av olika professioner på olika sätt med olika syfte. Många inskrivningar bygger inte på samtal utan är bara en snabb genomgång av sökord, det skapar många åtgärder och kräver mycket kapacitet av vården. 

En dam med många svåra sjukdomar, men också med vida planer för framtiden, berättade för mig vid ett inskrivningssamtal att hon var rädd att få sämre vård för att hon var gammal. Jag blev först obekväm; hon pratade om livet som om det vore ­något långt hon hade framför sig, jag såg något kort. Jag hann tänka att hon hade alldeles för höga förhoppningar. På frågan om mål med vårdtiden svarade hon kort och gott: fixa det som går, jag har saker jag vill bli klar med.  

Jag tror på att ­arbeta med inskrivningssamtalens utformning och innehåll. Att kunna ­erbjuda inskrivningssamtal där personen bakom ­patienten kommer fram är en av de viktigaste sakerna vi som team kan göra för att effektivisera vården och använda de resurser vi har på bästa sätt. Även personens egna resurser. När vi ser hela personen och förstår dennes prioriteringar och liv, kan vi med tillförsikt ta beslut som annars kunnat vara svåra. Vi kan redan tidigt i vården veta att han inte vill få de röda strimmorna i avföringen utredda, att det han önskar är de åtgärder som behövs för att inte ha ont och en plan för att kunna avsluta hemma. Damen hade önskat något annat om hon haft samma röda strimmor, kanske ­tidigt få information om vad som vore möjligt och inte för att inte slösa tid. Hon hade behövt vårt stöd i att det inte går att göra ­något. Han behövde vårt stöd i sin önskan om att inte göra något, fastän det kanske hade gått att överväga.   

Effektivisering och kapacitetsökning görs för patienterna, för att ge fler vård och rätt vård. Vi måste förbättra vården, se vad vi kan göra annorlunda, titta på vad som ger värde för patienten. Effektivisera måste innebära att förbättra, och här tror jag på rika inskrivningssamtal! 

Anngela Ingvarsson, sjuksköterska och avdelningschef för geriatriska ortoped- och strokeavdelningen 30 B