Krönika: Nyckeln till en bra vård

Hon ser rädd ut, hela hennes kropp visar att vi ska backa där hon står tryckt mot hörnet. Hon höjer rösten, sträcker upp ryggen och säger åt oss att försvinna. År av ­demenssjukdom har gjort det svårt för henne att uttrycka vad hon vill, önskar och behöver i ord, den har tagit ifrån henne möjligheten att på ett lätt sätt ta in sin omgivning, förstå att hon är på sjukhus. Vi har gjort en bedömning av vad hon behöver, och den är säkert korrekt vad det gäller att behandla den medicinska åkomman och lindra symtom, men vi har inte lyckats identifiera och förstå vad hon behöver för att lita på oss, för att få komma så nära att vi får chans att ana vad hon önskar och att hjälpa.   

Jag träffar många sjuksköterskestudenter och har så många gånger mött kritik mot delar av utbildningen som handlar om omvårdnad. Det önskas mer kunskap om medicin eller den ”specifika” omvårdnaden. Tänk om vi under vår utbildning kunde förstå hur coola omvårdnadsforskare som Sirkka-Liisa Ekman var. Att det är exakt det hon och andra lyft som är det viktiga, som är de redskap jag behöver när jag står där i situationen som verkligen kräver hela sjuksköterskeutbildningens samlade kunskap. Som kräver reflektion kring omvårdnadsteori och vem jag är som sjuksköterska. Som är nyckel till att kunna vårda och möta den här kvinnan.   

Jag hade lyxen att en dag få hjälpa en kvinna på över hundra år med morgonbestyren, dessvärre i en korridor till följd av platsbrist. Hennes morgon hade startat med att avdelningens belysning slogs på och att arbetet tog fart, patienter i korridoren, personal som diskuterar, transport på väg med en person till röntgen, EKG-apparat som rullas fram, larm som avlöser varann, ingen ledig toalett, vilket hon behövde, vårdens myller. Hon var tydlig med att hennes förväntningarna var högre än så. Det var hennes första morgon och inskrivningen fick ske samtidigt som vi tillsammans gjorde henne iordning för dagen. Jag kämpade med att få på stödstrumporna medan hon satt på sängkanten, för så skulle det göras! De egna strategierna var tydliga, likaså de instruktioner jag fick, fantastiskt!  När jag stod böjd, relativt svettig och tråcklade på byxorna över hälarna säger hon ”jag föddes under första världskriget, överlevde det andra och här ser det ut att bli ett tredje”. Den här kvinnan förstod sin omgivning.   

I samma miljö står jag nu och ska vårda kvinnan som är rädd och brottas med sin demenssjukdom. Miljön är svår att ändra här och nu, det är mig själv jag får använda som redskap. Den här gången gick det. Jag lyckades inte hela vägen, men jag fick henne att ta min hand och lämna hörnet. Med en kopp kaffe i handen, fortfarande med arg röst och avståndstagande kroppsspråk får jag fragment från ett levt liv. Jag sitter ner, hon står upp. In bakom mig kommer hennes man. Han säger hennes namn och hela hon slappnar av, axlarna sänks, ögonen vaknar och med glädje i rösten svarar med ”där är du!”. De är varandras och de har delat ett liv, ett liv mycket längre än den tid hon levt med sin demenssjukdom. Det är så starkt och jag ser fram emot en vård som kan plocka fram just den styrkan! Och när jag följer projektet om äldremottagningar  i Uppsala, om arbetet med vårdflödet vid demenssjukdom, om arbetet med hälsoplaner med mera får jag hopp. Hopp om en vård som redan innan sjukhusvistelsen, tillsammans med henne och hennes man, lagt upp en plan. Men mest av allt att hon hade kunnat få möta och ta emot vård där hon är trygg och känd som den person hon var och sedd för den hon är!   

Text: Anngela Ingvarsson, avdelningschef och sjuksköterska på geriatriska ortoped- och strokeavdelningen 30 B