”Jag vill boosta sådan rörelse som folk tycker är kul”
Han jobbar på Friskhuset och är expert på förflyttningar. Men själv har han inte förflyttat sig särskilt långt. Efter en sejour i Sala och en i Stockholm kom han tillbaka till Uppsala. Bosse Kälvemark är glad fysioterapeut och ja – du får gärna kalla honom sjukgymnast.
Lite för tidigt står jag och väntar i kylan. En snubbe med raska steg och en annan med shorts och nakna ben passerar. Jaha ja, pigga, unga män tränar här, tänker jag.
– Nej! Hit kommer folk i alla åldrar, allt från unga till pensionärer, och mest kvinnor, säger Bosse Kälvemark.
Han är fysioterapeut, jobbar på Friskhuset och trivs grymt bra med sina sju kollegor och sin chef. Friskhuset är till för alla anställda inom Region Uppsala och här finns förutom träningsmaskiner och gruppass även fysioterapi, PT, föreläsningar, massage och kurser i värk och smärta.
Är det din sämsta tid på jobbet nu? Många bryter väl sina löften och slutar att träna så här års?
– Nä, det är inte min upplevelse. Det finns en grupp människor som tränar oavsett väder och vind. Och så en annan som inte kommer hit alls. Dem ska vi försöka motivera.
Hur ska ni locka dem som inte vill träna?
– Dels ha ett brett utbud. Dels genom att ta bort dåliga samveten. Att röra sig en gång i veckan är bättre än ingen gång. Jag försöker boosta den rörelse som folk tycker är kul, säger Bosse.
Han tillägger att vi kan skrota den gamla ”sanningen” om att gå 10 000 steg om dagen.
– Det var ett japanskt stegräkningsföretag som kom på det. Nya studier visar att redan 6 000–7 000 steg ger stora hälsovinster.
Bosse Kälvemark jobbar även som ergonom och är förflyttningsutbildare. Han har träffat nästan alla anställda inom regionen och har fått en överblick av hur arbetet är organiserat.
– Jag utbildar runt 1 000 personer per år. Att få träffa så många och lära ut det jag tycker är viktigt gör mitt jobb jätteroligt.
Men han har också sett gnissel i maskineriet.
– Akademiska är ett väldigt stort sjukhus med många delar. Ibland vet inte vänsterhanden vad högerhanden gör. Det händer att jag skulle vilja vara med och bestämma, säger han.
Bosse började som sjukvårdsbiträde på långvården i Kronparken efter gymnasiet. Sen blev han sjukgymnastbiträde.
– Kopplingen mellan sjukvård och träning var spännande, säger han.
Efter sjukgymnastutbildningen tänkte han jobba inom psykiatrin.
– Jag var jätteintresserad av kropp och själ i kombination. Men inom psykiatrin var det neddragningar. Där fanns inga jobb att söka 1994, säger han.
Fast det fanns inga andra lediga tjänster heller. Bosse fick ett vikariat på en månad i Sala och blev glad. Men som småbarnsförälder ville han tillbaka till Uppsala och tog ett vikariat på geriatriken.
– Strokepatienter och förflyttningar har varit en röd tråd genom mitt yrkesliv.
Ibland jobbar han med Big Mac som väger 140 kilo. Honom har han byggt ihop med en kollega.
– Man efterfrågade förflyttning av kraftigt överviktiga, säger Bosse.
De inspirerades av sjukvården i Göteborg som i samarbete med Chalmers hade skapat en docka på 200 kilo.
– Men här fanns inga pengar så vi köpte den största arbetsoverallen vi kunde hitta och fyllde med sand. Efter sommaren hade sanden flutit ut och dockan blivit platt och bred. Inte så lyckat. Vi behövde volym och fyllde Mac med påsar av sand och plastpellets, och skumgummi som mage.
År 2000 rekryterades Bosse till Stockholm av ett holländskt företag för att sälja en elstimulator för strokepatienter.
– Jag reste mycket under två år till 9/11. Efter terrordådet ströp våra amerikanska investerare pengarna och vi fick lägga ner, säger han, som inte tog det så hårt, utan blev glad att få jobba i Uppsala igen där hans familj bodde.
– Försäljning var inte min grej.
2014 nominerades han till årets sjukgymnast och samma år ändrades namnet till fysioterapeut.
– Jag har inte bytt titel officiellt. Det skulle kosta 800 spänn. Det är det inte värt.
Så du blir inte förolämpad om någon säger sjukgymnast?
– Tvärtom! Jag känner stolhet över att vara sjukgymnast.
Måste ni vara sportiga?
– Nej, men fördomen om oss är att vi tränar och äter nyttigt, säger han som framgångsrikt spelat mycket fotboll i sitt liv.
När han slet av korsbandet insåg han den sporten inte var optimal för en 39-åring. Nu leder han flera fyspass på Friskhuset och kör även styrketräning. Men ett bänkpresspass slutade olyckligt för tio år sedan.
– Plötsligt klickade det till i ena örat. Jag trodde först att det var en vaxpropp och åkte hem, säger han, som inte hörde något på örat.
Hemmet snurrade, han spydde och drog till akuten. Där blev han hemskickad med medicin och diagnosen: vätska bakom trumhinnan – men hörseln kom inte tillbaka. En vecka senare blev det magnetundersökning.
– Tre professorer kliade sig i huvudet och kom fram till att det berodde på en tryckökning som fått ett kärl i örat att spricka. Det kallas för sudden deafness, säger han, som bär hörapparater sedan dess.
Numera är cykellopp hans största hobby. När det blir dags för årets Cykelvasa kommer han stå på startlinjen för 13:e gången. Så träningsmässigt besannar han fördomen om fysioterapeuter. Men det som inte stämmer är att han är en godisgris.
Text: Lotta Frithiof
Foto: Staffan Claesson