Eva Johansson, överläkare i urologi: ”Våra patienter är fantastiska”
– Det bästa med urologin är patienterna. Vi har fantastiska patienter, och många av dem går hos oss under många år, så vi lär känna många väldigt bra med tiden. Sedan är det också en bred och intressant specialitet, med mycket av både onkologi och kirurgi, och det sker en snabb utveckling. Det säger Eva Johansson, överläkare i urologi, som har arbetat på Akademiska sedan år 2000.
Eva Johansson har en egen sparkcykel på tjänsterummet i ingång 78 som hon använder för att ta sig ut på sjukhuset när en avdelning ringer och vill ha hjälp med att sätta en kateter. Det blir många sådana uttryckningar för henne och kollegorna, men det är bara en mycket liten del av vad urologerna gör.
Eva Johansson bestämde sig tidigt för att bli läkare. Hennes pappa Henry var överläkare och professor i kirurgi på Akademiska och berättade mycket om yrket för sina barn – av vilka tre av fyra sedan själva blev läkare. Efter gymnasiet läste Eva Johansson in naturämnena och jobbade även en period som sjukgymnastbiträde (”ett jättekul jobb som inte finns längre”), innan hon började läsa till läkare i Uppsala i mitten av 1980-talet. Först hade hon tänkt specialisera sig som antingen allmänkirurg eller onkolog, men planerna ändrades.
– Jag fick mitt första vikariat som läkarstudent på urologen i Västerås och jag trivdes jättebra där. De utförde mycket onkologisk kirurgi och jag trivdes oerhört bra med patienterna. För mig var de alltid först och främst människor och de berättade väldigt mycket om sina liv, även om vi förstås pratade om sjukdomarna också. Våra patienter var oftast lite äldre, det var skönt för mig att de redan hade levt ett långt liv. Man vill förstås hjälpa alla, men jag tyckte att det var skönt att slippa ta hand om väldigt unga människor med cancersjukdomar, säger hon.
Efter AT och ST i Västerås flyttade Eva Johansson till Akademiska år 2000, för att få möjlighet att arbeta på ett universitetssjukhus.
– En rolig sak med läkaryrket är att man aldrig blir riktigt färdiglärd. På ett universitetssjukhus får man jobba med de ovanliga fallen, där man kan behöva läsa på och ta reda på nya saker. Det ”vanliga” är ju roligt också, men det är riktigt spännande att få ta sig an mer ovanliga fall.
Eva Johansson återkommer gärna till mötet med patienterna när hon beskriver vad hon uppskattar med att jobba som urolog.
– Patienterna är alltid nummer ett. Jag gillar dem som människor helt enkelt. Men jag gillar även att urologin är en så bred specialitet. Det är mycket av både onkologi och kirurgi. Vi kan göra den lilla kirurgin men vi kan också göra jättestor kirurgi. Vi har mycket samarbete med onkologerna på gemensamma mottagningar och på andra sätt, våra roller går i varandra ganska mycket. Vi samarbetar också med barnurologer, eftersom patienternas missbildningar i urinvägarna finns kvar när de kommer upp i ålder och vi tar över dem, och vi samarbetar med neurologer, då många patienter har olika neurologiska sjukdomar eller ryggmärgsskador som påverkar urinvägarna.
Urologens patienter får ofta besvär som kan vara socialt känsliga, vilket ställer stora krav på läkarna i kommunikationen.
– Många av våra sjukdomar och behandlingar påverkar potensen, som i sin tur påverkar manligheten. Det blir många sådana samtal, om hur man hanterar sin sexualitet och sådana frågor. Vi har stor hjälp av våra kontaktsjuksköterskor, men det hamnar mycket på oss läkare att föra sådana samtal.
Hur en vanlig arbetsdag ser ut för Eva Johansson kan variera ganska mycket.
– Vi börjar nästan alltid med en röntgenrond för att titta igenom bilder. Där blir det mycket diskussion kring vad som är bäst att göra för de olika patienterna. Mötet ska egentligen ta en halvtimme men det drar ofta iväg till en timme, det brukar vara mycket att diskutera. Sedan har jag antingen heldagsmottagning och träffar patienter, eller så går jag till operation. Det är ganska jämnt fördelat mellan mottagning och operation. Vi borde egentligen kanske kallas urologiska kirurger, för det är det vi är, även om inte så många vet om det. Det är många patienter som frågar mig om jag opererar också.
Det finns ofta en mer eller mindre orättvis schablonbild av olika yrkeskårer. För urologins del säger Eva Johansson att många tror att mycket handlar om att sätta katetrar.
– Visserligen sätter vi mycket katetrar – så fort de ute på avdelningarna inte får in dem på en patient så ringer de till oss – men det är en liten, liten del av det vi gör. Det finns en stor bredd som många inte känner till. Förut kunde man ibland få höra att de som inte kunde bli ”riktiga” kirurger, de fick bli urologer. Jag tror inte att man skulle säga så idag – och det är väldigt långt ifrån sanningen. Vi sköter de stora folksjukdomarna: njursten, alla vattenkastningsbesvär, blåscancer, prostatacancer, som är den vanligaste cancern hos män, njurcancer – vi tar hand om de här stora cancersjukdomarna och vi opererar med minimalinvasiv teknik, i roboten eller med titthålsteknik, och vi gör också enormt stor kirurgi, när vi har avancerade njurcancrar eller blåscancrar som vi ska operera bort. Vi gör också rekonstruktiv kirurgi av missbildade urinvägar, eller bygger nya urinblåsor efter att vi har tagit bort en urinblåsa. Det har utvecklats enormt.
Text: Hannes Ljunghall
Foto: Staffan Claesson