"Närheten till forskning ger ett naturligt sätt att höja blicken"
Vad jobbar du med?
Jag är psykolog på barnsjukhuset och träffar främst barn som har diabetes och epilepsi för att prata om deras eventuella emotionella, kognitiva eller beteendemässiga problem kopplat till sjukdomen. Det är ett intressant arbete då jag måste ta hänsyn till både sjukdomstillstånd och medicinering. Jag träffar även barnens föräldrar och de har ofta frågor som "Hur ska jag hantera mitt barns sjukdom?" och "Hur ska jag prata med mitt barn?". Föräldrar är starkare än de tror men många behöver ändå stöd. De känner ofta en stor oro över att deras barn har en kronisk sjukdom som kommer påverka hela deras liv och då finns vi där för att hjälpa dem vidare i sina funderingar.
Hur kom det sig att du började jobba här?
Det var mer eller mindre än slump! Min handledare för min examensuppsats var involverad i ett forskningsprojekt som precis skulle starta och han rekommenderade mig att hoppa på det. Forskningsprojektet kom sedan att bakas in i en klinisk tjänst som jag då sökte. Det var 14 år sedan nu och det känns fortfarande som rätt beslut. Många kanske tänker att det är otroligt tungt och svårt att jobba med sjuka barn - och det finns såna situationer, absolut - men det positiva överväger så mycket mer. Om man träffar ett barn med cancer så går man inte omkring och tänker på just det utan istället tänker man "Hur ska jag kunna underlätta för det här barnet och det här familjen?" - det är ju deras liv det handlar om. Det var mycket mer positivt, lättsamt och glatt än jag trodde när jag började.
Går man en särskild utbildning eller inriktning för att kunna jobba som psykolog med barn?
Nej, man går psykologprommet. Efter det gör man det som kallas PTP-året (praktisk tjänstgöring för psykologer) där man jobbar väldigt tätt med en handledare under ett år. Man skaffar sig den erfarenhet och kunskap man behöver genom att lära av andra, gå kurser och läsa på. Det som är en av de stora utmaningarna inom mitt fält är att det finns ganska få och utbildningar som tar upp både somatiska och psykologiska besvär. Jag måste hela tiden anpassa mitt arbete efter det somatiska tillståndet.
Vad är det bästa med ditt jobb?
Det bästa är variationen, att det både är komplexa och mindre komplexa utredningar. Att det handlar om behandlingar av olika sorter, att patientgruppen spänner över alla olika åldersspann och att man verkligen träffar alla sorters människor i samhället. Ibland är det extremt lätt att få en människa att ändra sitt beteende och sin situation, ibland är det mycket svårare och kräver en större insats. Vi är ett jättehärligt gäng här och vi har möjligheten och närheten till forskning vilket ger ett naturligt sätt att höja blicken och kunna se hela perspektivet. Det känns bra att bidra strukturellt till patienterna på det sättet.
Finns det något särskilt tillfälle på jobbet då det känns extra bra?
Ja, när man får feedback eller uppskattning från föräldrarna. Eller när vi psykologer får möjlighet att vara lite nördiga och grotta ner oss i någon psykologfråga. Det här jobbet är väldigt mångfacetterat och jag kan inte tänka mig någon annan arbetsplats som är mer varierad än denna.
Finns det något som är extra tungt eller utmanande?
Ja, det finns det ofta. Man möter barn och föräldrar i väldigt svåra situationer och man behöver vara medveten om att det inte alltid kommer att lösa sig. Det finns både död och funktionsförlust som skapar stor sorg hos familjerna. Vi i arbetsgruppen hanterar sådant genom att stötta varandra och vi har även handledning där man pratar med varandra. Men på något sätt kan det lätta ens sinne lite att känna att man kunnat underlätta familjernas situation något.
Du forskar även, berätta mer om det!
Ja, jag kombinerar arbete och forskning och jag tycker att det fungerar bra. Utifrån sjukhuset sett tycker jag verkligen att de anstränger sig för att ge medarbetarna möjlighet att forska. Det finns en del olika typer av kompetenssteg som man kan ta varav forskning är ett. Vi har även möjlighet att via Professionssteget gå på olika typer av handledningstillfällen, och att läsa andra utbildningar och kurser. Sen blir man aldrig fullärd i det här yrket utan det är hela tiden nytt att lära. Forskningen är ett sätt för mig att gå vidare och utvecklas.
Vad skulle du säga till någon som är intresserad av att börja jobba på barnsjukhuset?
Jag tror att du som är intresserad av att börja jobba på barnsjukhuset ska vara duktig på att kunna skapa relationer till många olika människor, att kunna skapa allians med både små barn och deras föräldrar, eller med tonåringar. Det är också viktigt att vara flexibel och alltid vilja nära nytt. Man behöver också kunna stå på sig lite ibland.