Dupuytrens kontraktur (vikingasjukan)

Dupuytrens kontraktur (DC), så kallad vikingasjuka, har fått sitt namn från den franske kirurgen Guillaume Dupuytren som 1832 först beskrev tillståndet. Sjukdomen drabbar bindehinnan (fascian) i handflatan och fingrarna. DC är cirka 6 gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Vanlig ålder för insjuknande är cirka 50 år. Tillståndet som är godartat börjar vanligtvis som en knöl i handflatan som sedan sakta tillväxer och ger upphov till en hård sträng som orsakar böjfelställning i de drabbade fingrarna. Det går då ej längre att vare sig aktivt eller passivt få ut det drabbade fingret/fingrarna i rakt läge. Tillståndet är ej smärtsamt men ibland kan knölarna under huden i handflatan ömma lätt vid tryck.

Vad är orsaken?

Fascian (bindehinnan) i handflatan har till uppgift att hålla huden fäst mot underliggande vävnad när man greppar med handen runt olika föremål. Vid DC förtjockas och skrumpnar denna fascia och drar i hudens undersida så att fingret/fingrarna böjs in mot handflatan.

Vilka drabbas?

Vanlig ålder för insjuknande är 50-55 år hos män och 5 år senare för kvinnor. DC är vanligare hos diabetiker, patienter med epilepsi och hos rökare. Vanligtvis drabbas ring- eller lillfingret, men även andra fingrar kan drabbas.

Vad kan patienten göra?

Dessvärre kan du själv inte påverka sjukdomens förlopp. Böjfelställningen i det drabbade fingret/fingrarna kommer ofta mycket sakta. Sök hjälp hos husläkaren för att få diagnosen bekräftad.

Vad kan sjukgymnasten eller arbetsterapeuten göra?

Vid uttalad böjfelställning kan arbetsterapeuten göra en skena som hjälper till att hålla fingrarna i ett rakare läge. Denna behandling kan ibland vara aktuell före en eventuell operation i syfte att underlätta själva operationen. Vanligtvis träffar du arbetsterapeuten före operationen och man mäter då utgångsvärdet. 1 till 2 veckor efter operationen gör arbetsterapeuten en skena till den opererade handen som skall hjälpa till att bibehålla det rakare läget i de opererade fingrarna. Skenan behöver oftast bara användas nattetid. Vidare hjälper arbetsterapeuten till med mobiliseringen efter operationen.

Vad kan distriktsläkaren göra?

Konfirmera diagnosen och vid behov (böjfelställning överstigande 30°) utfärda en remiss till specialist. Då rökning är en känd riskfaktor för DC rekommenderas rökstopp.

Vad kan en specialist göra?

Det finns i dag tre behandlingsmetoder:
•Nålfasciotomi
•Operation
•Injektionsbehandling med kollagenas (enzymatisk fasciotomi).

Vilken behandling som är lämpligast avgörs i samråd mellan patient och behandlande läkare.

Nålfasciotomi eller perkutan nålfasciotomi är en minimal invasiv teknik som ursprungligen kommer från Frankrike. I lokalbedövning delar man strängen som låser fingret i ett böjt läge med hjälp av en steril kanyl genom att upprepade gånger punktera strängen med kanylspetsen och samtidigt sträcka på det böjda fingret. Successivt försvagas strängen och du kan åter sträcka ut fingret efter att strängen brustit. I vana händer är nålfasciotomi en säker metod. Andelen komplikationer såsom böjsenskador, nervskador och infektion är lägre än vid traditionell operation. En nackdel med metoden är dock att risken för återfall är större efter nålfasciotomi än efter konventionell operation. Efter traditionell operativ behandling utvecklar cirka 50 % av patienterna ett återfall inom 5 år och bland de patienter som behandlas med nålfasciotomi får cirka 50 % ett återfall redan efter 3 år.

Operation (lokal fasciektomi eller dermatofasciektomi) kan i de allra flesta fall utföras polikliniskt som dagkirurgiskt ingrepp. Vid många centra är detta fortfarande den vanligaste metoden och man kan använda den vid alla typer av förändringar. Fördelen med kirurgisk behandling är att den sjukliga förändringen till stor del avlägsnas och därför tar det något längre tid innan sjukdomen återkommer. Nackdelar med operation är att konvalescensen ofta är lång (4-6 veckor efter operation) och det är vanligare med biverkningar såsom nervskada, kärlskada, sårläkningsproblem eller känselstörning i form av köldintolerans i det opererade fingret.

Injektionsbehandling med kollagenas (enzymatisk fasciotomi). Våren 2011 registrerades ett nytt läkemedel för behandling av Dupuytrens kontraktur. Xiapex (collagenase clostridium histolyticum), vilket är ett biologiskt läkemedel som består av två enzymer som försvagar de bindvävssträngar som orsakar Dupuytrens kontraktur. Enzymet injiceras i en mycket liten dos in i själva Dupuytrens-strängen (som låser fingret i böjt läge) och försvagar strängen så att fingret kan rätas ut efter något dygn. Metoden är säker och de biverkningar man noterat är milda och övergående. Allvarliga biverkningar såsom ruptur av böjsena eller ledband är sällsynta (cirka 5 promille). Risken för återfall efter injektionsbehandling är mindre än efter nålfasciotomi men sannolikt något större än efter operation.

Efter behandling rekommenderas en nattskena till de fingrar som behandlats. Nattskenan justeras vid behov och används vanligtvis 3-4 månader efter den ursprungliga behandlingen.

Vilket resultat kan förväntas efter behandling?

Generellt gäller för alla 3 metoderna att resultaten är något bättre och håller längre vid behandling av böjfelställning i knogleden (MCP-leden) jämfört med första mellanfingerleden (PIP-leden). Kirurgisk behandling (operation) är den behandling som bäst korrigerar uttalad böjfelställning, konvalescensen efter injektionsbehandling och nålbehandling är väsentligt kortare. Eventuella komplikationer är vanligast efter kirurgisk behandling och vid upprepade operationer ökar risken för komplikation. De vanligaste komplikationerna vid operation är sårläkningsproblem, känselstörning, ärrproblem och köldintolerans. Komplikationer vid injektionsbehandling är vanliga men övergående. Nästan alla patienter erfar svullnad i den behandlade handen, blåmärke, blåsbildning och ibland hudbristningar i samband med utsträckningen av fingret. Dessa komplikationer är dock övergående. Mycket sällsynta komplikationer är skada på böjsena eller ledband (cirka 5 promille). Komplikationer vid nålfasciotomi är mindre vanliga och vanligtvis rör det sig om nerv- och kärlskador.