Krönika: "Alla behöver egna mål"

Maria är en av de roligaste och mest intressanta personer jag känner. Hon ­arbetar som gruppchef och vi lägger oceaner av tid på att diskutera omvårdnad och dess essens. Just nu pratar vi om ledarskap och vårt ansvar för de strukturer som finns på avdelningarna. Hur ger man medarbetare förutsättningar att arbeta med förbättring, hur jobbar vi med att det inte handlar om att vårda ”tunga patienter” utan om att vården ska genomsyras av nyfikenhet och engagemang för att vårda patienter med en komplex hälsobild? Samtidigt som vi håller ett starkt fokus på arbetsmiljö. 

Med gårdagens sena sms-konversationer om ämnet i tankarna går jag in på avdelningen 06.40. Morgonarbetet rullar i gång. Jag kommer runt hörnet och ska kolla till team 4, när jag möts av ett stort leende och en varm kommentar – så har det varit varje morgon i flera veckor. Vi har inte pratat särskilt ingående, vi har mest ­utbytt artighetsfraser, och jag har inte haft honom som patient själv.  

Idag sitter han med en packad påse, i stickad tröja och vanliga byxor. Han ser piggare ut än vanligt, han ser annorlunda ut i privata kläder. Nu ska han skrivas ut. Jag stannar till och vi pratar lite, jag säger att det har varit trevligt att träffas. Han undrar vem han ska lämna utvärderingen till, jag säger att jag kan ta emot den.  

Han är nöjd, han instämmer inte med vad han läst i media. De skattepengar han har betalat in under livet uppger han att han nu har sett förvaltats väl. Det han kan lyfta som förbättringsförslag är att han hade uppskattat att få välja ägg till frukost. Han och hans fru har under livet startat dagen med att bestämma hur dagens ägg ska vara tillagade – för tre ägg varje morgon är receptet på en god hälsa! 

Taxin kommer inte gå hem utan till ett korttidsboende. Han har under sjukhusvistelsen med sin generella skörhet inte klarat bibehålla sina styrkor fullt ut. Han säger att det känns lite oroligt att lämna sjukhuset, men att det ska bli skönt att få ta ansvar för sig själv igen. Under vårdtiden har han inte behövt tänka, allt har ordnats för honom. Efter jobbet kan jag inte sluta fundera över ”det ska bli skönt att ta ansvar”, har vi inte gett honom ansvar? Konkurrerar omhändertagandet ut det egna ansvaret?  

På måndag kommer jag inte mötas av hans leende, kanske i stället av någon annans. Denna någon kommer så småningom också att få frågan om hur den upplevt vårdtiden. Tillsammans kan vi, patienter och personal – och kanske med stöd i forskning – ordna både självvalda ­frukostar och bättre strukturer för vården. Arbetet med att sätta upp patientens egna mål är ­redan i gång, men ­ordet ”ansvar” har vi inte ­arbetat med specifikt. Nytt ämne för sms-konversationerna med Maria. Jag hoppas att han som flyttar till korttidsboendet får frågan om kokt eller stekt ägg, att han får ta eget ansvar, och att någon i personalen där får glädjen att börja sin ­arbetsdag med ett fantastiskt möte.

Anngela Ingvarsson, sjuksköterska och avdelningschef för geriatriska ortoped- och strokeavdelningen 30 B