Diabetespsykolog
Sedan insulinets upptäckt på 1920-talet har den medicinska forskningen gjort stora framsteg vilket avsevärt underlättat vardagen och överlevnaden för de med diabetes. I Sverige är det endast cirka 15 % av de med diabetes som lyckas nå de mål kring glykemisk kontroll som är uppsatta av sjukvården. Det kan vara en svår balansgång att anpassa behandlingen så att både kortsiktiga komplikationer, som hypoglykemi, undviks samtidigt som blodsockernivån ligger på en sådan nivå att risken för långsiktiga komplikationer minimeras.
Diabetes ställer stora krav på individen som varje dag behöver ta beslut som kommer påverka blodsockernivån, genom insulininjektioner, blodsockertestning samt komplexa beräkningar av vad olika typer av mat och aktiviteter har för effekt på blodsockernivån. Denna typ av självomsorgsbeteenden kan i stunden väcka obehag – till exempel att sticka sig i fingret bara för att upptäcka att värdet är högt, eller att behöva ta insulin inför andra människor när man känner sig obekväm. Beteenden som att planera sitt ätande och träning kan ibland upplevas som något arbetsamt och blir även en påminnelse om sjukdomen, vilket ibland leder till att dessa beteenden undviks.
Flera andra saker kan bidra till att optimal blodsockerkontroll i många fall kan vara svåra att nå – till exempel genetisk variation, otillräckliga kunskaper om sjukdomen samt psykiatrisk komorbiditet. Depression och nedstämdhet har visat sig vara 2-4 gånger vanligare hos personer med diabetes och är även associerat med en sämre glykemisk kontroll såväl som sämre livskvalitet.
Ett annat hinder kan vara stress och diabetesrelaterad oro, till exempel rädsla för hypoglykemi eller rädsla för följdkomplikationer. Stress kan påverka den glykemiska kontrollen direkt, då den stimulerar insulinantagonister som till exempel kortisol, adrenalin och tillväxthormon vilket kan försämra insulinkänsligheten. Stressen kan även påverka diabetesskötseln indirekt genom att försämra mående och självomsorgsbeteenden.
Psykologens roll i diabetesteamet är att erbjuda hjälp och stöd till de diabetiker som upplever svårigheter i sin sjukdom. Tillsammans gör psykologen och patienten en problemformulering över vad som försvårar självomsorg och livskvalitet. Vanliga problem kan vara depression och nedstämdhet, rädsla för hypoglykemi eller följdsjukdomar, ätstörningsproblematik eller stress.
Behandling kan fokusera på att finna acceptans och förhållningssätt till det som är svårt att förändra (att man har diabetes eller sina tankar och känslor) samt hitta styrka och verktyg att förändra och förbättra det patienten kan påverka (sina beteenden samt sitt förhållningssätt till tankar och känslor). Målet med behandling är en ökad livskvalitet, både i stunden och på lång sikt. Behandlingen grundar sig på kognitiv beteendeterapi.