Du behöver en fungerande hörselnerv. Inför operationen gör vi hörseltester och röntgen för att se om CI är rätt behandling för dig.

Nej, operationen är trygg och komplikationer är ovanliga. Kirurgen går igenom de små risker som finns innan ingreppet.

• Operationen görs i narkos och tar 2–3 timmar.
• Ett snitt görs bakom örat och en elektrod förs in i hörselsnäckan.
• Mottagaren placeras under huden.
• Under operationen kontrollerar vi att implantatet fungerar.

I början låter ljudet ofta annorlunda än du är van vid – ljust, vasst eller “burkigt”.
När hjärnan vänjer sig blir ljudet successivt mer naturligt.

Det är en inlärningsprocess, men många får en betydligt bättre hörsel än innan.

Det kan vara svårt att höra tal när många ljud hörs samtidigt. Ett CI kan inte sortera ljud lika bra som ett friskt öra, men tekniken förbättras hela tiden.

Vi opererar oftast det öra som hör sämst. Då kan du fortsätta använda hörapparat på det bättre örat. I vissa fall väljer vi det bättre örat av medicinska skäl.

Ja. Många använder hörapparat i det andra örat. Kombinationen gör att hjärnan får fler ljudsignaler och du upplever ofta en bättre hörselsituation totalt.

Ja. När det är dags att välja processor får du se vilka färger som finns.

Magneten anpassas efter hur tjock din hud och ditt hår är. Den ska sitta stadigt men inte för hårt. Styrkan kan ändras vid behov.

Ja, de flesta hör både fågelsång och andra natur- och vardagsljud.

Cochleaimplantat har använts sedan 1970-talet och utvecklas hela tiden.

CI-operationer finns på alla universitetssjukhus:
Göteborg, Stockholm (Huddinge), Uppsala, Örebro, Linköping, Lund och Umeå.
I Umeå och Örebro opererar man bara vuxna.

De allra flesta får en tydligt förbättrad hörsel och bättre livskvalitet.
Resultatet varierar dock, och därför är det viktigt att gå in i processen med realistiska förväntningar.

Cochleaimplantat hjälper barnen att höra

- Jag ska bli frisör när jag blir stor för jag tycker så mycket om att hålla på med hår, klippa och kamma och så, säger tioåriga Alva. Hennes lillebror Rasmus, sex år, tänker sig ett annat yrke:

- Jag ska bli polis och fånga skurkar!

Barnen far runt i familjen Fredlunds villa i Storvreta utanför Uppsala och babblar oavbrutet, främst med fotografen. De visar sina rum, berättar om en kommande resa till Spanien och, som sagt, om sina framtidsplaner. Talet flyter på som för vilka normalhörande barn som helst.

Döva från födseln

Båda barnen är helt döva sedan födseln, men kan tack vare sina cochleaimplantat leva i stort sett samma liv som normalhörande barn. Både Alva och Rasmus går integrerat i en vanlig skola. Alva går i fyran och Rasmus har börjat i förskoleklass. Båda använder hörselslinga i klassrummet.

- Det kan vara lite jobbigt när många pratar samtidigt. Men vi har en så bra fröken som får alla att vara tysta, berättar Alva.

Pappa Joakim och mamma Jenny hade inte en tanke på att deras väntade barn kunde ha en hörselskada när Alva föddes 2005.

- Under perioden 2004-2005 erbjöds alla föräldrar en extra hörselkontroll på de nyfödda på BB. Tyvärr var testresultatet inte bra. Vi fick göra täta besök på Akademiska sjukhuset för fler tester, säger Jenny.

Det blev en frusterande tid för familjen. Testerna var stundtals besvärliga och oron för dotterns hörsel ökade gradvis.

- Som kom bomben när Alva var fyra månader – hon är helt döv. Det var en chock. Men redan i samma veva fick vi information om att det var möjligt att operera henne så att hon kunde höra med hjälp av cochleaimplantat, säger Joakim.

Efter att Alva hade haft vanlig hörapparat till och från i cirka ett år – dels för att stimulera eventuell resthörsel, dels för att hon skulle vänja sig vid att ha något på örat - gjordes operationen på Alva när hon var ett år och tre månader.

- Vi är glada att hörselscreeningen gjordes på redan BB, så att Alva kunde få den här hjälpen tidigt i livet. Nu fungerar det jättebra och hon ska kunna ha implantaten i 30-40 år, säger Jenny.

Medfött syndrom

Anledningen till hörselnedsättningen beror troligtvis på ett medfött syndrom, Waardenburgs syndrom. Personer med syndromet har väldigt speciella drag i utseendet och det är vanligt med hörselskador av någon grad.

- Vi fick veta att om vi fick ett barn till skulle det vara 50 procents risk att det barnet skulle födas med Waardenburgs syndrom och därmed troligtvis en hörselskada av någon grad. Men vi tvekade aldrig!

Före operation

Efter att ha förlorat mer och mer av min hörsel under 30 år (jag är gravt hörselskadad på båda öronen, i princip är det bara basregistret som är okej), återvände hoppet plötsligt när jag läste en artikel i DN om Lena Adelssons operation. Där beskrevs CI och EAS på ett begripligt sätt.

Mina besök på Hörcentralen hade under många år bara varit deprimerande, eftersom min hörsel blev sämre och sämre och de hörapparater och konferensverktyg jag fick inte hjälpte nämnvärt. Efter ett besök hos hörselkuratorn vid mitt sjukhus då jag beskrev min alltmer omöjliga arbetssituation som gymnasielärare, att jag älskar mitt jobb, vill jobba heltid och inte alls vara sjukskriven, fick jag ganska snart tid för utredning vid det regionsjukhus vi tillhör. Där började resan mot att komma till Akademiska sjukhuset i Uppsala och teamet för hörselimplantat.

Mottagandet/teamet

Innan första besöket kommer ordentlig information i postlådan med allt man behöver veta, både om själva operationen och allt praktiskt runt det hela. Alla besök är upplagda som en heldag. Man uppmanas ha med en anhörig, vilket känns tryggt. Efter att ha anmält mig i luckan på Hörsel- och balansmottagningen första gången kom audionomen och hämtade, så vi hittade rätt. Vid alla besök innan operationen finns en skrivtolk eller teckentolk med hela tiden. Under dagen träffade vi hörselpedagog, kurator, ingenjör och läkare. Alla i teamet är engagerade, snälla, personliga, kunniga och det är så tydligt att de också älskar sina jobb! Det känns tryggt. De är dessutom noga med att man förstår och är med på vad som ska hända.

Operationen

Professor Helge Rask-Andersen som jag hade läst och hört en hel del om innan, opererade mig. Innan det var dags diskuterade vi vilken typ av operation det skulle bli och typ av implantat. Dagen innan skrivs man in på operationsavdelningen, intervjuas om allmänt hälsoläge, om eventuella allergier med mera och så får man även träffa narkosläkaren.

Två nätter blev det på sjukhuset, natten innan och natten efter operationen. Det var skönt att jag inte var tvungen att åka hem direkt samma dag. När min sambo kom för att hämta mig dagen efter hade hon sällskap med Rask-Andersen från parkeringen, de kom in småpratande till min sal. Såret lades om, vi fick instruktioner om hur det skulle skötas. De första dagarna var jag trött och lite yr. Jag var sjukskriven i lite drygt en månad.

Höra på nytt

Precis en månad efter operationen var det dags att åka till Uppsala igen för att koppla in tekniken. Detta gjordes i tre omgångar med två dagars mellanrum. Första gången min ingenjör skulle koppla på var det oerhört spännande! Jag förstod på henne att det kanske skulle låta konstigt, för hon förvarnade mig en lång stund. Då precis som nu, kom ett litet tjutande ljud då apparaten knäpptes på. Hela tonregistret höjdes flera oktaver. Vi pratade lite och kollade några ljud, jag fick gå ut för att lyssna på utomhusljud och för att få lite frisk luft. Första veckan var det en hel del extra skräpljud, det "bjällrade" till exempel då jag gick.

Biljuden har försvunnit allt eftersom jag har lärt mig vad jag hör. Det är en lång process att lära sig och förstå vad man verkligen hör. Det mest markanta, fortfarande, är att kunna höra alla högfrekventa ljud: alla digitala pipljud, s-, f-, sje-ljud och så vidare. Många tycker att mitt eget tal har blivit tydligare. Det dröjde faktiskt nästan ett år innan jag kunde ta till mig och förstå fåglarna, men nu med appen "krax" på telefonen går det till och med att ta reda på vilka fåglar jag faktiskt hör!

Andra höjdpunkter är att kunna höra vad barn säger, radio (men jag måste koncentrera mig och lyssna aktivt), ljud i naturen som vågskvalp, löven som rasslar i träd, snön som knarrar under fötterna en kall vinterdag.

Musik, något som jag alltid har älskat, hade jag gradvis vant mig vid att bara kunna höra delvis, inte höga sopraner så som fioler, flöjter och oboe. Det är helt otroligt nu att igen kunna höra allt i ett musikstycke – ja visst ja, det är ju flöjter med i Barcarolen.

Fortfarande är jag gravt hörselskadad, vilket märks särskilt väl när jag tar av mitt CI på kvällen. Då blir det väldigt tyst. Någon gång har jag glömt extra batterier – det är nästan panik. I nuläget är jag osäker på om jag är redo för CI på mitt andra öra, jag är glad att jag ändå har viss basal hörsel kvar. Det är en stor process. Vi får se, det kanske blir senare.

Andra i samma sits

När mitt CI skulle kopplas på hade Hörselsnäckorna i Uppsala en träff, som jag hade turen att få vara med på. Det var nyttigt och roligt att möta så många med CI. Jag får deras nyhetsbrev fortfarande, vilket jag är glad för. På facebook finns gruppen HRF: Cochlea Implantat, där man söker om att få bli medlem. Det är en väldigt aktiv grupp där man kan ställa direkta frågor om allt som har med CI att göra.

/Anna-Lena Hansson, Järpen