Namn: Pernilla Åsenlöf

Profession: Fysioterapeut

Titel och placering: Professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet förenat med klinisk tjänstgöring vid verksamhetsområde Rehabilitering och smärtcentrum, Akademiska Sjukhuset, Uppsala. 

Drivkraft, motivation: Nyfikenhet. Och att göra gott. Jag dras till grupper som ofta hamnar i skymundan, som missförstås, som bär ett lidande många inte ser. Min främsta egenskap är att jag är nyfiken, målinriktad och förändringsbenägen. 

Pernilla Åsenlöf är en av landets kanske mest tongivande fysioterapiforskare – och dessutom den enda professorn i fysioterapi vid Uppsala universitet. Dagarna är fulltecknade med uppdrag som prodekan, forskningsledare och klinisk rådgivare.  

Hon beskriver sig som orädd, någon som gärna tänjer gränser när etablerade sanningar står i vägen för bättre vård. Det var så hon var med och formade Uppsala universitets beteendemedicinska profil inom fysioterapi. Det är så hon driver sina forskningslinjer framåt i dag.

– Jag är passionerat intresserad av vetenskaplig metodik och design, att göra en så bra studie som möjligt och att vara nyfiken på områden som inte är så mycket beforskade.  

Ett ekosystem med kliniken som nav

Pernilla Åsenlöf är gruppledare för forskargruppen fysioterapi och beteendemedicin samt vetenskaplig ledare för det tvärvetenskapliga forskningsinitiativet Ungas psykiska hälsa i centrum (UPIC). Hon har två forskningshuvudspår – det ena spåret handlar om långvarig smärta och det andra om ungas psykiska hälsa. Forskningsprojektet är brett tvärvetenskaplig med forskare från universitetets alla vetenskapsområden. 

Att både forska och verka kliniskt är för Pernilla Åsenlöf ingen sidofråga, utan själva hjärtat i hennes arbete. Hon beskriver det som självklart; forskningsfrågorna måste födas i det patientnära mötet, i vardagens komplexitet och friktion.  

– Det är viktigt att de som bedriver klinisk forskning också är kliniskt verksamma. Forskningsfrågorna kommer från mötet med patienter och andra professioner, och kliniken är avgörande för att genomföra studierna och för att kunna ställa vassa, utmanande kliniska forskningsfrågor. Vi bedriver också grundutbildning för fysioterapeuter och för att våra lärare ska vara relevanta och trovärdiga behöver de följa med i kunskapsutvecklingen.

Uppsala var tidig med att införa förenade anställningar även för andra professioner än läkare. För henne har just denna struktur gjort det möjligt att bedriva framtidsinriktad, klinisk forskning – och att samtidigt förankra utbildningen i den verklighet som studenterna snart ska kliva in i.

UPAIN och långvarig smärta

Tillsammans med ett interdisciplinärt forskarteam som består av fysioterapeuter,  specialistläkare, socionom och psykologer vill Pernilla Åsenlöf identifiera och lösa forskningsfrågor inom området långvarig smärta samt utveckla framtidens smärtvård; ett område där både patientlidande och samhällskostnader är omfattande, men där kunskapsluckorna fortfarande är betydande. 
 
– Vi är en stor forskargrupp inom fysioterapi och beteendemedicin, vilket skapar förutsättningar för breda perspektiv där vi hjälps åt att utmana gängse sätt att behandla patienter.  
 
UPAIN är en femårig studie som samlar in data och följer en grupp individer under en längre tidsperiod med upprepade mätningar. Studien bedrivs vid Smärtcentrum på Akademiska sjukhuset och drygt 350 patienter är hittills inkluderade. 

– Patienterna har allvarliga smärttillstånd och många behandlas långvarigt med opioider, trots att det ofta strider mot rekommendationerna. Vi har haft väldigt lite kunskap om vad som driver förskrivningen, hur många patienter det handlar om och hur det går för dem och vilka risker som finns över tid med opioidbehandlingen.  

– Det har också funnits en uppfattning om att patienter med opiodbehandling inte lämpar sig för smärtrehabilitering. Men våra studier tyder på att patienterna är rehabiliteringsbara, det finns inga vetenskapliga belägg för att det inte skulle kunna gå, säger Pernilla.

Flera doktorander har disputerat inom projektet. Ett av de mest oväntade fynden rör patienternas balansförmåga. Kliniskt hade man länge sett att många smärtpatienter var vingliga, snubblade eller undvek aktiviteter på grund av osäkerhet och rädsla för att ramla. 

– Vi har bland annat visat att balansnedsättning är vanligt, och att den går att mäta med etablerade testmetoder, trots att det länge funnits en uppfattning om att testerna inte fungerar för denna grupp.

Bättre metoder krävs

Men studien visade också något annat: att testerna inte fångar det som är kliniskt relevant för patienterna själva. Det som händer när de går i trädgården. När de plockar upp ett barnbarn. När de navigerar trottoarkanter och skogsstigar. 
 
– Vi saknar ett beteendemedicinskt instrument för vardagens balansutmaningar. Först när vi kan mäta det kan vi bättre rikta in oss på situationsanpassad behandling. Det räcker inte med att träna balans och styrka, man måste träna på att använda dem i vardagssituationer.  

Framtidsdrömmen är tydlig; att förstå varför akut smärta hos vissa övergår i långvariga tillstånd – och att kunna stoppa processen i tid.

 – Vi vill också se vilka som utvecklar beroende, eller substansbrukssyndrom. Är det kopplat till andra faktorer än medicineringen, exempelvis psykologiska eller sociala faktorer, kanske biologiska faktorer? Om vi kan öka kunskapen om vilka patienter som är i farozonen kanske vi kan förebygga risken att utveckla substansbrukssyndrom. Vi är inte klara med studien än, det dröjer innan vi är i mål.

Psykisk ohälsa hos unga – en växande gråzon

Pernilla Åsenlöfs andra stora forskningsspår rör unga och psykisk hälsa. I ett stort tvärvetenskapligt forskningsprogram följer forskarna en befolkningskohort, en grupp unga mellan 15 och 29 år. Studien är en så kallad genomförbarhetsstudie; forskarna först vill pröva om det är möjligt att slumpmässigt inkludera unga i Sverige och få dem att svara på frågor om sin psykiska hälsa, göra beteendetester, lämna blodprov via självtest hemma samt tillåta dagliga registreringar via den egna mobiltelefonen. .

– Vi har inkluderat nära 2 000 individer, men ännu inte hunnit analysera all data. Vi följer dem i två år för att se om vi kan göra en större satsning efter det.

Målet är att förstå ett av dagens mest brännande fenomen: varför mår unga allt sämre – trots att samhället och levnadsstandarden i många avseenden aldrig varit bättre?

 – Vi vill kunna skilja dem som riskerar allvarlig psykiatrisk sjukdom från dem som befinner sig i livets naturliga svängningar. Vi vill också förstå vilka som behöver hälso- och sjukvårdens resurser och vilka andra aktörer, exempelvis skolan, kommunen, idrottsföreningarna som är viktiga och kan bidra med kreativa insatser och åtgärder.

Preliminära data visar bland annat ett samband mellan skärmanvändning och psykiskt mående – särskilt för flickor. Men Pernilla Åsenlöf varnar för förenklingar. 

– Det finns en tendens att tillskriva unga att de mår psykiskt dåligt. Det är en risk med det eftersom det kan förstärka uppfattningen, trots att den nödvändigtvis inte behöver vara sann. Det kan inte vara så att exempelvis all skärmtid är skadlig. Vi måste förstå vilken typ av användning som spelar roll – och bygga insatser som utvecklar ungas motståndskraft, inte förstärker en känsla av hjälplöshet. Samtidigt, måste vi också fånga upp de som är eller riskerar att bli allvarligt sjuka och verkligen behöver vårdens hjälp.

Trots en stark infrastruktur för klinisk forskning ser Pernilla Åsenlöf att det finns mer att göra: större samordnade forskningsenheter som möjliggör för  små forskargrupper att ta del av nödvändigt forskningsstöd, förändringar i lagstiftning för ökad tillgång och delning av hälsodata samt bättre möjligheter för långsiktiga datainsamlingar.

Men där andra ser hinder ser hon ofta möjligheter. Kanske är det just kombinationen av vetenskaplig stringens, klinisk förankring och djupt mänskligt engagemang som kommer att kunna förändra och utveckla omhändertagandet och behandlingen av patienter med allvarliga smärttillstånd och stärka unga, så att lidandet och den psykiska ohälsan minskar.