Jag heter Martina och arbetar som undersköterska på intensivvårdsavdelningen för nyfödda sedan 6 år tillbaka. Nyligen började jag även arbeta på neonatalmottagningen en del av min arbetstid, där vi följer förtidigt födda barn upp till 5 år.

Det är flera saker som gör att jag trivs på mitt jobb. Inskolning av nya medarbetare är en sådan sak. Det är jätteinspirerande eftersom jag själv håller mig uppdaterad med saker på avdelningen. Sedan är det så kul att se en människa växa in i sin "roll" här hos oss.

Vi har också ett otroligt teamarbete mellan olika professioner. Alla behövs precis lika mycket och det går alltid att fråga varandra när någon av oss behöver hjälp. Ibland är det en av våra fantastiska vårdbiträden jag behöver hjälp av och nästa gång är det en läkarfråga. Eller det motsatta, att någon behöver min hjälp. Att få ge och ta emot en klapp på axeln och säga tack det där gjorde du bra, får mig att trivas på mitt arbete.

Men att bedriva högteknologisk vård med ibland snabba beslut och livsuppehållande åtgärder samtidigt som en hel familj skall tas omhand och bli just en familj mitt i en svår kris, är utmanande. Alla regerar olika i en svår situation och att bemöta alla dessa reaktioner är en utmaning men också något unikt.

Jag minns en familj som befann sig hos oss med deras mycket svårt sjuka barn. Jag arbetade flera pass i rad med just dem. Det var vår och solen sken och jag såg att föräldrarna verkligen höll på att "falla sönder". Då sa jag till dem att nu sitter jag här med ert barn och håller hens hand tills ni kommer tillbaka. Gå och köp en glass och sitt i solen en liten stund. Jag ringer direkt om något skulle försämras. De gick och var borta i 30 minuter och jag satt kvar hos barnet. De berättade senare när barnet mådde bättre att detta lilla, att jag såg dem mitt i allt, betydde otroligt mycket. Det här tänker jag ofta på.