”Ingen trodde att jag skulle överleva”

Sjuksköterskan Ana Aedo Flores blev själv patient.

Sjuksköterskan Ana Aedo Flores
Ana Aedo Flores på sjukhuset. Foto: Staffan Claesson.

”Vet du Ana, det är illa nu. Dina lungor håller inte. Vi måste lägga dig i respirator.” Det beskedet fick Ana Aedo Flores av läkarna på Akademiska i början av december. Knappt två veckor tidigare hade hon insjuknat i covid-19. Som astmatiker tillhör Ana en riskgrupp och hon visste att oddsen att klara sig var dåliga. Nu är hon hemma, men har en lång väg tillbaka till den hon var.

– För mig var det väldigt illa. Ingen trodde att jag skulle överleva. Jag var så rädd när de på iva sövde mig. Skulle jag dö nu?

I nio dygn låg Ana i respirator. Det var delvis skräckfyllda dygn.

– Som andra patienter sövda i respiratorer hade jag vanföreställningar. Jag var helt övertygad om att personalen skulle ta mina organ när de närmade sig mig. Så jag skrek, svor och hotade dem. Jag har bett om ursäkt efteråt, men de är vana vid förvirrade patienter.

Men Ana kände mycket kärlek och omsorg från personalen också. En klapp på kinden, en hand över håret, vänliga ord.

– Jag kände mig älskad, aldrig ensam.

"Min kropp var inte min"

Att någonting var fel med kroppen kände Ana en kväll på arbetet i november. Hon arbetar som operationssjuksköterska på Akademiska sedan 20 år tillbaka.

– Jag började frysa. Satte på mig mer och mer kläder, men trodde att jag skulle frysa ihjäl. Jag misstänkte att jag blivit sjuk, kanske i covid, och stängde in mig i ett rum. Jag kände att min kropp inte var min. Så min chef såg till att jag fick ta ett test innan jag åkte hem.

Hon misstänker att hon blivit smittad på arbetet, men absolut inte i arbetet med patienter eftersom hon följt kraven på skyddsutrustning.

Via sin journal på 1177 fick Ana veta att hon hade covid. Hon blev sjukare och sjukare.

– Jag kräktes, kunde inte äta. Efter några timmar svimmade jag på toaletten – som tur var ramlade jag mot en vägg vid toan och inte på golvet. När jag kvicknade till ringde jag en läkarvän som uppmanade mig att kolla andningen eftersom jag har astma.

"Jag försökte hålla paniken borta"

Värdena var inte bra, så Ana ringde 1177 och fick uppmaningen att ta en sjuktaxi till närakuten. Där väntade en läkare som bedömde att hon snabbt måste vidare till Akademiska.

– Då tuppade jag av och minns ingenting förrän jag var omhändertagen på infektion. Jag hann bli väldigt rädd eftersom jag förstod att det kunde gå illa för mig som är astmatiker, men jag försökte hålla paniken borta.

I några dygn låg hon på avdelning 30 F på infektion, men andningen blev sämre trots syrgas och hon flyttades till nimax, en mellanvårdsavdelning för covidpatienter. Dessvärre fortsatte hennes svårigheter att andas och hon flyttades till intensivvårdsavdelningen.

Så kom då dagen när Ana kunde andas bättre och lämna respiratorn efter nio dygn, men fortfarande ha syrgas. Via nimax och infektionsavdelningen kom hon till rehabiliteringsavdelningen 85 C hjärn-, spinal- och covidsjuka ungefär en vecka före jul.

När den här intervjun görs har Ana just kunnat andas helt utan syrgas. Hon är kvar på sjukhuset, men ska åka hem om ett par dagar.

– Det här huset är det bästa huset som finns, utbrister hon. Hon uttrycker sådan tacksamhet för att ha fått den bästa vården av den kompetenta och alltid vänliga personalen. Och att vara en del av den själv.

– Jag har lärt mig så mycket av att vara patient. Nu vet jag hur rädda våra patienter är på operationsbordet när de ska sövas inför ingreppet. Hur det är att gå från en självständig till en hjälplös, utlämnad person. Det är en rikedom jag tar med mig tillbaka till mitt arbete!

Men det är en lång väg kvar tills Ana kan vara i tjänst igen. Nu kan hon bara gå korta sträckor i sjukhuskorridoren och hon tränar på att orka göra frukost till sig.

– Jag som ser jobbet på operationsavdelningen som mitt hem, som älskar att vara där bland de kollegor som jag ser som min familj praktiskt taget. Men jag vet att jag måste ta det extremt försiktigt länge än för att mina lungor ska återhämta sig. Om ett par månader kanske jag kan börja jobba på 25 procent.

Pärm med dagbok och bilder

Innan vi skiljs åt visar Ana en pärm som hon fått med sig från intensivvårdsavdelningen. Den innehåller, utöver en beskrivning av arbetet på iva generellt, en berättelse i bilder och text om de dagar Ana var patient
där.

I den finns flera bilder på henne som nedsövd och flera dagboksanteckningar över vad som hänt de olika dagarna, handskrivna av de sjuksköterskor och undersköterskor som arbetat de olika passen. De medicinska insatserna men
också till exempel ”i dag har din kompis X ringt och vi har informerat henne så hon kan berätta för dina släktingar i Peru hur det går för dig” eller ”vi hejar på dig”.

– Personalen på iva gör en sådan pärm till varje inlagd patient, är inte det otroligt? Jag har inte mentalt orkat titta i den än, men den är fantastisk att ha.

Text: Ingela Wiman