"Även vi var sårbara"

Ändå hoppades många fortfarande att epidemin skulle upphöra och att de och deras familjer skulle skonas. Följaktligen kände de sig ännu inte förpliktigade till någonting. För dem var pesten bara en obehaglig besökare som skulle ge sig iväg en dag eftersom den hade kommit. De var skrämda men inte förtvivlade, och den stund hade ännu inte kommit då pesten skulle te sig som själva deras livsform och de skulle glömma bort det liv som de tidigare kunnat leva. De fann sig kort sagt i en tid av väntan.

Pesten 3.jpgOm man har svårt att förstå sin samtid får man gå till litteraturen och historien. Texten ovan är ett utdrag ur Albert Camus roman ”Pesten” som kom ut 1947. Romanen beskriver mycket av det som vi har upplevt under de senaste tolv månaderna. Förnekelsen, förhoppningen, förtvivlan, uppgivenheten och kampen. Understundom är texten nästan kusligt profetisk och kan läsas som en instruktion till hur en epidemi kan utvecklas och hur den påverkar människan.

För ett år sedan befann vi oss i en tid av väntan. Vi hade fått rapporter från Wuhan och sedermera från Lombardiet om den nya coronainfektionen. Vi hade många argument för att epidemin inte skulle spridas i vårt samhälle. –Vi är inte så tättbefolkade eller trångbodda (inte sant för stora delar av den svenska befolkningen). – Vi har så hög hygienisk standard. – Vi har så välorganiserad och högklassig sjukvård. Allt detta kom på skam. Smittan fick fäste och vi var lika sårbara som alla andra länder, till och med mer sårbara hävdar vissa.

Världen har hemsökts av många pandemier: digerdöden, spanska sjukan, asiaten och hongkonginfluensan för att nämna de mest kända. Svininfluensan är det senaste exemplet som hemsökte oss så sent som 2009 men aldrig utvecklades till ett hot mot folkhälsan i Sverige. Spanska sjukan slog till i anslutning till första världskrigets slut 1918 och drabbade en krigsförsvagad värld och drabbade, till skillnad från covid -19, barn och unga hårdast. Siffrorna är osäkra men historikerna anger att ca 50 miljoner människor avled till följd av pandemin som pågick under två år och drabbade i tre vågor. Efter spanska sjukan har covid-19 utvecklats till att bli den värsta pandemin i modern tid och trots vårt högteknologiska samhälle har spridningen inte kunnat stoppas. Nu står vår förhoppning till snabbutvecklade vacciner som vi hoppas ska kunna bekämpa ett virus som ständigt gäckar oss.

Vad har vi lärt oss under det gångna året förutom att stava till Zoom och Teams, slå på och av kameran och micken? Förstås väldigt mycket vad gäller själva sjukdomen men även att gamla sanningar fortfarande gäller. Basala hygienregler fungerar. Vetenskap och fri marknad är kraftfulla hjälpmedel för att mobilisera resurser och utveckla läkemedel. Jag ska inte ge mig in i diskussionen om den svenska strategin men efter ett år med pandemin tycker jag att det står klart att den svenska sjukvårds- och äldreomsorgsmodellen med uttalat regionalt och kommunalt självstyre lämnar en hel del i övrigt att önska när det kommer till pandemibekämpning.

Har vi glömt bort det liv vi tidigare kunnat leva? Ter sig covid-19 som vår nya livsform? Låt oss hoppas att så inte är fallet; att vi åter är i väntan, inte på nya vågor av viruset utan på befrielsen från vår plåga.

"Och att det ständigt gäller att vakta på sig själv för att inte, i ett ögonblicks förströddhet, råka andas i en annans ansikte och fästa infektionen på henne. Mikroberna är naturgivna. Det övriga, hälsa, integritet, renhet om ni så vill är en produkt av viljan och av en vilja som aldrig får ge upp."

Johan Lugnegård, chefsläkare Akademiska sjukhuset

Johan Lugnegård