Dagboken: Johan, vårdplatskoordinator

Som central vårdplatskoordinator är man en central del i vårdplatskedjan och dess flöde. Vi hanterar inläggningsklara patienter från akutmottagningen, infektionsmottagningen och diverse öppenvårdsmottagningar på sjukhuset, och vi koordinerar även en hel del patienter som kommer med SOS international tillbaka till Sverige.  

Johan heter jag som skriver denna dagbok och är gruppsamordnare för de centrala koordinatorerna. Jag har en bakgrund från neurokirurgins intermediärvårdsavdelning (nima) där jag arbetade i nästan 20 år. Jag kände att jag ville utveckla mig och hamnande först som central koordinator på deltid och sedan gick jag över på heltid 2017. Arbetet har förändrats ganska mycket under de år jag jobbat. Numera är det färre vårdplatser och sjukare patienter, som vi alla märker av tyvärr, men även arbetet i sig har förändrats. Vi har blivit mycket mer digitala och sköter i princip allt via telefon och dator numera. Här gjorde ju även pandemin att vi tvingades att hålla sjukhusets ”11-möte” digitalt, där vi använder oss av sjukhusets egenutvecklade dagliga styrningsapplikation Divis. 

Som central koordinator tillhör man inte akutmottagningen, som många tror. Vi är en del av produktionsenheten, som är stöd åt verksamheterna och hanterar en mängd olika frågor, allt ifrån operationskapacitet och vårdplatser till ekonomidialog med politikerna på regionen. Vi koordinatorer är en liten grupp: Camilla, Carina och Jenny som jobbar obekvämt och jag som jobbar dagtid och även sköter vår enhets administration. I övrigt består produktionsenheten av fem verksamhetsutvecklare, en projektledare samt produktionschefen. 

Den centrala koordinatorn är på plats alla dagar i veckan, 7.30-24 måndag till torsdag, fredag 7.30- 22.30 och helg­dagar 11–21. Jag skulle vilja säga att jobbet är väldigt omväxlande, du vet aldrig vad som väntar under dagen. Visst vi har några fasta punkter, som avstämning med akuten på morgonen och vårt platsmöte klockan 11 som jag nämnde tidigare, och vi stämmer av platsläget med chefsläkaren inför ­natten, men dagen kan börja med att vi behöver ordna ett rum omgående åt en palliativ patient på akuten eller att vi får kalla till ett akut verksamhetschefsmöte för att vi har 35 patienter som väntar på plats när vi börjar – eller så är det en bra dag med endast ett fåtal patienter som behöver plats. 

Det är ganska stora skillnader i hur vi ­arbetar beroende på om det är dag eller kväll/helg. Dagtid är vi mer samordnare och vi har hjälp av lokala koordinatorer som har koll på verksamhetsområdenas flöden med allt från hemgångar, dagvård, operationer och regionpatienter. Utan dessa skulle vårt jobb vara omöjligt. Vi har det yttersta ansvaret för beläggning av vårdplatserna och vi har även mandat att använda alla vårdplatser, dock koordinerar vi inte barn-, iva- och psykiatriplatser. Platsansvarig verksamhetschef (pvc) är ­ansvarig för vårdplatserna, en uppgift som roterar bland våra 15 verksamhetsområden som har slutenvårdsplatser, och är den person under dagtid som vi jobbar närmast med.  

På kvällar och helger är vi helt själva, har ansvaret för samtliga inläggningar och flyttar patienter mellan avdelningar eller från aima/civa till avdelningsplats. Arbetet är till stor del ett detektivarbete för att hitta vårdplatser till de patienter som behöver vårdplats. Vi har mycket kontakt med våra bakjourer, men eftersom platsläget är som det är just nu är chefsläkaren som den person som vi stämmer av med mest. 

Vi sköter det mesta av vårt arbete via ­telefon och som många påpekar är det ibland väldigt svårt att nå oss, då vi kan ha upp till 200 samtal på ett pass. Vi har försökt att minska samtalen till avdelningarna genom att införa en vårdplats-app där avdelningarna kan rapportera in platsläget på avdelningen. 

Under vårt arbete blir vi ofta utskällda. Vi får vara stöd åt förtvivlade sjuksköterskor och hantera frustrerade och stressade läkare. En kväll ringde jag till en jour angående en patient som jag hjälpt till att hitta en plats åt. Den som svarade var väldigt stressad och sa att hon satt på toaletten och åt och undrade om hon kunde ringa tillbaka en stund senare. Men oftast pratar vi med otroligt förstående och trevliga personer ute på våra avdelningar. De gör sitt ­yttersta för att våra patienter ska få det som bra som möjligt, trots det tuffa läge som vi alla måste hantera just nu. 

Foto: Staffan Claesson